2014 handlade min utställning om alla grejer som vi omger oss med, som blir bärare av minne och ibland svåra att göra sig av med. Livstycken alltså. Återbruk kan ju försvara ett samlande och ett sparande..

Just livstycket är en sådan historia. Född 1955 växte jag upp med de första stickade stumporna med resår, i en brytningstid där livstycket höll på att förpassas till historien. Min storasyster ville klä ut lillebror och trädde en gång på ett livstycke på mig. Obegripligt då, Pippi likt senare och allt detta kom tillbaka när jag stack in huvudet i nätet från den gamla sängbotten. Objektet blev sedan ganska självklart.