”Fågel, fisk eller mittemellan” kallar jag det jag visar i Rotundan. Jag har jobbat vidare  mer saker som blivit liggande på murarna. En sakletares arkiv. En badkarsfot en sten med ett öga och en bit svartek med ett leende, en fårskalle av fiber smyger sig in. Dessa utgångspunkter har gett nya naiva former och karaktärer som visas i de sex fönstren som Rotundan har. Det blir ett tittskåp som man vill gå runt.

Vissa former talar mer till oss. I bland är det ju självklart, hålet blir ett öga, spetsen en näbb och sprickan en del av ett uttryck. När jag som jag skriver, jobbar vidare med objekten roar jag mig med att undersöka när attraktionen upphör. Hur långt man kan förenkla formen innan den blir ointressant?

Bird fish or in between? I have continued to work with things, shapes that have become lying on the garden walls. Finds from walks along the sea or work in the garden. A stone with a hole, a bathtub foot and a piece of black oak with a smile. These starting points have given rise to new naive forms and characters that appear in the Rotundan’s six windows. Like a viewing cabinet.

Some forms speak more to us. In between it goes without saying, the hole becomes an eye, the point a beak and the crack part of an expression. When I, as I write, work further with the objects, I amuse myself by investigating when the attraction ceases. How far can you simplify the form before it becomes uninteresting?